När partnervåld diskuteras i media, målas oftast en bild upp av att det i huvudsak handlar om aktivt våldsamma män som angriper passivt fredliga kvinnor. Det kan därför komma som en överraskning för många att bilden i verkligheten ser något annorlunda ut.
Till en början kan det vara värt att poängtera det alla känner till, nämligen att båda könen har en förmåga att agera aggressivt. Intressantare är däremot hur denna aggression tar sig uttryck.
Manligt våld
Män har som tidigare beskrivits, genom evolutionen utvecklats till att både kunna utdela och ta emot våld. Hos mannen finns däremot en biologiskt motiverad spärr när det gäller skadligt våld mot kvinnor och i synnerhet mot en kvinnlig partner. Skulle mannen skada kvinnan innebär det att hans gener riskerar att inte föras vidare. Män vars gener inte förs vidare, dör helt enkelt ut. Tvärtom har mannen utvecklat ett beskyddande beteende mot kvinnan.
Kopplar vi ihop mannens beskyddande instinkt och förmåga att stå emot våld, ser vi att det finns en grund för att män inte förmår försvara sig om våldet kommer ifrån kvinnor. Givet att män historiskt aldrig haft en biologisk vinning av att beklaga sig, har sannolikt även denna förmåga försvagats hos honom. Hur motsägelsefullt det än kan tyckas, står vi här idag med en manstyp som generellt har en mycket god förmåga att utöva våld mot andra män och yttre hot men är i stort sett oförmögen att försvara sig mot kvinnor. Att slå tillbaka eller anmäla dvs bestraffa sin kvinna, har aldrig gynnat fortplantningen, däremot har förmågan att stå emot kvinnligt våld och uthärda, varit en utväg med betydligt större biologisk utdelning.
Kvinnligt våld
Som tidigare beskrivits har kvinnor i motsats till män utvecklats till att i första hand se efter sitt eget välbefinnande och ta väl hand om sin kropp. Detta har varit biologiskt gynnsamt bl.a. eftersom en sund och hel kropp gynnat fortplantningen.
Hur är det då med kvinnligt aggressivt beteende? Eftersom aggressivt agerande mot en jämbördig eller överlägsen part alltid innebär en risk för att själv utsättas för våld och lida kroppsskada, bör kvinnor ha varit restriktiva med detta. Att däremot agera våldsamt mot någon som är underlägsen eller oförmögen att försvara sig är däremot mindre riskabelt. Om vi antar att båda könen bär på samma mått av aggression eller behov av att agera aggressivt, torde kvinnor av säkerhetsskäl föredra svagare eller försvarslösa motståndare. En annan metod att utöva våld utan personlig risk är att använda sig av ett ombud, dvs att använda en annan person, organisation eller rättsstaten till att verkställa våldet. Att beklaga sig för sin omgivning, tala illa om sin partner, skapa opinion eller anmäla till polisen, kan ses som förberedelser till att låta andra utöva våld med bibehållen egen säkerhet.
Kvinna utdelar våld via ombud (eng. proxy) (Source: Wikimedia)
De senaste åren har studier visat att partnervåld inom heterosexuella par är fördelat symmetriskt mellan könen, dvs kvinnor och män utöver våld i samma utsträckning. Allvarligast våld tycks utövas i de relationer där båda parterna är våldsamma.
Om vi tittar på resultaten från en del undersökningar rörande rapporterat partnervåld i olika typer av partnerskap, ser vi att lesbiska par ligger i toppen med störst andel rapporterat partnervåld. Därefter följer heterosexuella par och sist manligt homosexuella par.
Resultaten är av förklarliga skäl inte huggna i sten men indikerar antingen att partnervåld i större utsträckning utövas av kvinnor och eller att män oavsett sexuell läggning tenderar att rapportera i mindre utsträckning. En rimlig slutsats – åtminstone tills ytterligare information inkommit är: att även om andra former av våld mot vuxna, dvs sådant våld som i huvudsak drabbar män – utövas av män, tycks partnervåld inte vara kopplat till vare sig testosteron eller män. Snarare kan en stor del av partnervåldet i själva verket handla om riskfritt våld mot en svagare eller av andra skäl försvarslös part, dvs kvinna mot svagare kvinna, eller kvinna mot desarmerad man.
Manligt och kvinnligt 
