10. Den privilegierade busschauffören

Tänk er en busschaufför.

Busschaufför (Source: Helsingborgs Dagblad) (Personen på bilden har inget med artikeln att göra)

Hans arbete består i att transportera människor. Detta kan vid första anblicken tyckas enkelt men kräver i verkligheten en mängd färdigheter, ständig vaksamhet och en betydande ansvarskänsla. Det är ett utsatt arbete där många hårda krav ställs på en ensam individ och där risken för rån och misshandel är hög. Enligt vissa källor rankas busschaufför som yrket med högst dödsrisk i Sverige.

Uniform – ett signalement

I det ögonblick busschauffören ikläder sig uniformen och träder in i bussen, tar han på sig en roll som innebär en uppsättning plikter och ansvarsområden. Han bär inte uniformen som utsmyckning eller för skönhets skull, utan för att underlätta identifieringen av honom, så att omgivningen kan avkräva honom de tjänster han är beordrad och förpliktigad att utföra. Uniformen utgör även en påminnelse för honom själv, att då han bär den, är han satt att betjäna och ansvara över andra människor.

Till busschaufförens plikter hör bl.a. att:

1. Fordonet framförs enligt trafiklagarna och med hänsyn till väder- och trafikförhållanden.
2. Fordonet framförs så att passagerare ges en trygg, säker och komfortabel färd.
3. Fordonet framförs så att medtrafikanter, cyklister, fotgängare etc, ej utsätt för risk eller obehag.
4. Tidtabeller följs utan stress och fara för passagerare och medtrafikanter.
5. Tillse att bussen hålls ren och fri från skadliga objekt.
6. Tillse att bussens passagerare inte beter sig på ett sätt som riskerar skada sig själva, andra passagerare, fordonet, inventarierna eller bussföraren själv.
7. Övervaka passagerarnas säkerhet vid busshållplatser och vid av- och påstigning.
8. Hantera bussbolagets och passagerarnas pengar på ett korrekt sätt.
9. Tillse att passagerare betalar och fysiskt avhysa de som vägrar.

Listan på busschaufförens plikter kan naturligtvis göras betydligt längre men av ovanstående torde det tydligt framgå att denna person har mycket att stå till svars för.

Busschaufförens makt

Busschaufförens plikter har vi avhandlat ovan. Hur är det då med hans makt?
Ja, när det gäller hans makt eller rättigheter, är dessa helt och hållet definierade och begränsade av hans plikter, dvs:
Han och endast han får sitta på förarplatsen, hålla i ratten, gasa, bromsa och styra, eftersom detta är hans plikt. På samma sätt kan man säga om hans övriga plikter, dvs att han har makt som är strikt begränsad till deras utförande.

Tillhör busschaufförer en privilegierad klass ?

Bussar är stora, tar plats och kan vara farliga. Eftersom de körs av busschaufförer, kan det vara befogat att fråga sig:
Tillhör busschauffören en privilegierad klass?
Busschauffören och hans buss har förtur på i stort sett alla gator och alla medtrafikanter måste rätta sig efter honom. Många känner sig säkert kränkta och begränsade av busschaufförens framfart. Är detta rätt?
Förtrycker han sina passagerare?
Han styr själv hela bussen, alla levande varelser ombord och har dessutom ensamrätt på biljettkassan.
Är detta inte odemokratiskt och tecken på en förlegad härskarmentalitet?
Borde inte alla få styra?
Är inte alla människor lika mycket värda?

Varför detta plötsliga intresse för busschaufförer

Det är framförallt av två skäl ämnet tas upp:

För det första är det alltid värdefullt att på nytt betrakta sådant man tidigare tagit för givet eller inte uppmärksammat. Busschaufför är ett exempel på ett yrke med osedvanligt stort ansvar, en extrem personlig utsatthet, stora risker och samtidigt en låg status och ringa belöning.

För det andra är det för de som inte redan insett det, en i det närmaste perfekt analogi med den traditionella mansrollen.

På samma sätt som busschauffören ansvarar för bussens färd och passagerarnas säkerhet, har mannen historiskt ansvarat för familjens framfart och säkerhet i samhället och ensam fått stå till svars om något gått fel.

Lika ointressant busschaufförens personliga situation är för de flesta passagerarna, har mannens varit för familjen och i synnerhet för kvinnan. Båda fallen är exempel på en objektifiering, dvs. att det är funktionen som är intressant och inte personen. Som nämnts i tidigare artikel 1, 2, och 4, lär sig pojkar redan som unga att det är just deras förmågor och resurser som intresserar flickorna och samhället i övrigt, inte deras person.

På samma sätt som passagerarna endast talar med busschauffören då de önskar något av honom, dvs sådant som påverkar deras komfort och välbefinnande, riktar kvinnan en oavbruten ström (kommunikation) av krav mot mannen, med syfte att öka sitt välbefinnande, minska sitt obehag eller uppfylla sina önskningar. Detta har som tidigare nämnts i artikel 1, historiskt varit biologiskt optimalt för både man, kvinna och barn, men är i dagens kontext anakronistisk.

Eftersom båda fallen är exempel på en reduktion av person till funktion (objektifiering), är det omvända sällsynt, dvs att kvinnan resp. passagerarna frågar sig vad de kan bidra med för att förbättra situationen eller underlätta färden. Det är ju hans jobb eller roll, inte sant. Det går således alldeles utmärkt att ställa krav på både man och busschaufför men när det gäller ansvar, drar man sig undan, pekar finger eller tittar ut genom fönstret. Återigen bör det poängteras att det beskrivna beteendet är grundat i våra föråldrade instinkter och sällan eller aldrig bygger på illvilliga avsikter.

Påståendet om att världen styrs och behärskas av män, är således lika insiktslöst som att påstå att gatorna behärskas av busschaufförer och världshaven av sjömän.

Om en kvinna mot förmodan önskar ta över ratten, mottages detta säkert med glädje vid nästa arbetspass, så länge hon är villig att ikläda sig samma uniform, samma ansvar och samma låga lön och status.

För mannen och busschauffören kan det säkert vara skönt att för en gångs skull, bara njuta av färden.

Passerande landskap i sol och regn