9. Den feministiska trotsåldern

Som framgår av föregående artikel, är en central tes inom den feministiska rörelsen: att det råder en djupt rotad ojämlikhet mellan könen och att män är överordnade kvinnor.

Kvinnan som normgivande – Gynocentrism

Många kvinnor inom den feministiska rörelsen uppvisar en utpräglad självupptagenhet och därav en oförmåga att se mäns livssituation och behov. Därtill ovetande om sin historiskt privilegierade ställning, sina egna  och mannens nedärvda biologiska instinkter liksom könsspecifika beteenden, utgår feministen från att orsaken till de obehagskänslor livet obevekligen levererar, alltid står att finna utanför henne själv. Denna självcentrering och objektifiering av sig själv, dvs synen på sig själv som det objekt på vilket omvärlden agerar, gör att hon upplever sig styrd och manipulerad av utifrån kommande negativa krafter. Hon är kvinna och söker därför naturligt orsakerna till det negativa hos det som inte är kvinna, dvs hos mannen eller det som hon väljer att definiera som manligt. Därefter inleds en omfattande intellektuell akrobatik med målet att definiera kvinnliga egenskaper som normerande och med inneboende förtjänstfulla moraliska kvaliteter medan det manliga gärna definieras som destruktivt, våldsamt och vulgärt.
Det kvinnliga perspektivet hyllas och blir till den referenspunkt eller lins genom vilken omvärlden blir betraktad, analyserad och definierad.

Gynocentrism

Det gynocentriska perspektivet medför per definition en syn på mannen som varande allt från ett nödvändigt ont, ointressant eller irrelevant till att vara destruktiv, hotfull och oönskad. Följaktligen finner vi inom feminismen en flora av varianter som var och en bygger ett omsorgsfullt arrangemang av idéer (ideologier) med syftet att försvara sin specifika definition av kvinnligt och manligt och hur världen bör förändras för att tillmötesgå dessa idéer.

Förnekelse av biologiska könsskillnader

Det första hindret de feministiska ideologierna möter, är att förklara de uppenbara skillnader som existerar mellan könen. Utanför feministiska kretsar råder konsensus inom vetenskapen, att de båda könen föds med en uppsättning unika kroppsliga egenskaper och beteendemönster som visat sig framgångsrika i våra förfäders kamp om överlevnad.

Eftersom feminismen vilar på en världssyn där män (patriarkatet) anses medvetet eller omedvetet förtrycka och exploatera kvinnor till sin egen fördel, vore en framkomlig väg för feminismen att definiera kvinnligt och manligt beteende som socialt konstruerade. Detta skulle då ske genom att samhället (patriarkatet) från barnets födelse inpräntar de förväntningar och roller som möjliggör en fortsatt exploatering av kvinnan.
Utanför feministiska kretsar ses detta som ett ytterst ovetenskapligt synsätt och en medveten förvanskning och förnekelse av tillgänglig fakta.

Feminismens drivkrafter

Att påstå att feminismen bygger på en medveten och renodlad illvilja mot män som grupp vore en överdrift. Möjligen kan detta gälla en mindre andel kvinnor med helt eller delvis sociopatiska personligheter. Däremot kan den stora massan kvinnliga feminister i kraft av sin instinktiva fallenhet för solipsism, lätt förföras till att tro sig vara ett offer. Genom att selektivt förmedla och filtrera information och tillgänglig statistik, målas en trovärdig bild upp av den drabbade kvinnan. Bilderna appellerar ofta till de starkaste av mänskliga känslor, nämligen rädslan för att skadas eller dö. Naturligt nog ses män som förövare men eftersom de flesta kvinnor har personliga erfarenheter av både intima och långvariga relationer med goda och fredliga män, är denna syn inte alldeles lätt att ta till sig. Här kommer åter idén om det styrande patriarkatet väl till pass, där männen anses så genomsyrade av en omedveten destruktiv kvinnosyn, att även s.k. vanliga män betraktas som potentiella förövare och våldtäktsmän.
Få kvinnor och långt färre män, ser detta som en rimlig beskrivning av världen idag. Men eftersom även de mest sansade och måttfulla inom feminismen bygger sin världsbild på idén om och kampen mot det s.k. styrande patriarkatet, tycks fler och fler kvinnor och män lämna feminismens långsökta förklaringsmodeller och vacklande hörnstenar. Under ett successivt tillnyktrande hörs allt oftare röster om sann jämställdhet mellan könen.

Feminismen står inför ett vägskäl

I takt med att feminismens fundament och dogmer allt oftare ifrågasätts, kommer behovet av förändring och förnyelse inom rörelsen, men även försöken att skriva om historien. När väl allmänhetens insikt om vad 40-50 års feministisk indoktrinering och sociala experiment har medfört på våra barn och unga, kommer detta sannolikt att orsaka ett oförsonlig avslut. I sina sista försök att försvara sin existens, kommer feminismen sannolikt först skruva upp retoriken och maktspråket och därefter antingen genomgå en fullständig metamorfos till något helt nytt eller långsamt tystna i stillhet och glömska.

Vägskäl (Source: Wikimedia)